Första hjälpen för anorektiska webbtexter

av Amber Simmons

Måndagsmorgonen började precis så som måndagsmorgnar inte ska börja: med att en stridslysten potentiell kund klev in på mitt kontor (oanmäld) och lade ut texten om varför jag skulle släppa det jag hade för händer och ”slänga ihop” en hemsida till hans senaste projekt. Jag log mot honom, nickade på alla de rätta ställena, och när han gjorde en paus för att hämta andan sade jag: ”Det där låter jättebra. Kom tillbaka när du har innehållet klart så att jag kan se vad jag har att jobba med. Då kan vi prata om saken.”

Kunden hajade till. ”Kan vi inte bara lägga till det sedan, när designen är klar?”

Skribenten i mig morrade, men mitt designerjag höll god min, van som jag är vid frågan. ”Ledsen, men det går inte. Innehållet är hemsidans hjärta. Jag kan inte bygga en kropp förrän jag får ett hjärta.”

Innehållet är kärnan i en lysande användarupplevelse. Från huvudinnehållet till alt-texten till sidfoten – orden som bygger upp sidan står i centrum för ett intresseväckande besök. Om orden inte är vackra och meningsfulla, kan inte ens världens snyggaste design uppväga det. En kropp kan aldrig ersätta ett hjärta.

Men i den här branschen har vi hamnat på helt fel spår, och vi har placerat webbskrivandet på svältgränsen. Det skrivsätt som vi uppmuntrar är livlöst, urvattnat och kalorifritt. Om vi vill komma på rätt köl igen, och tillåta skribenterna att skapa underbara användarupplevelser, då måste vi förändra våra förväntningar och våra regler.

Ett anorektiskt förflutet

Jag har alltid blivit nedstämd av det evinnerliga rådet att hålla alla texter på webben korta, även om jag förstår tanken bakom det. I många år jobbade formgivare och skribenter på skilda håll. Designerna trollade fram så snygga och imponerande webbsidor som möjligt medan skribenterna – om de fick vara med överhuvudtaget – fick ett par futtiga dagar på sig att knacka ner några rader som skulle fylla tomrummet på webbsidan. Eftersom de två grupperna jobbade separat gick en stor del av poängen med webbsidan förlorad: sidorna designades för att man skulle titta på dem, inte läsa dem. Raderna var alldeles för långa. Typografi var ett okänt begrepp. Färgschemana var inte utformade för att underlätta läsningen. Centrerad text i Comic Sans var allenarådande.

Under dessa mörka tider var människorna som skrev webbcopytext inte ens skribenter utan sekreterare, produktionsingenjörer och, ve och fasa, formgivare! Allt som oftast rafsades innehållet ihop i sista minuten av någon som inte kunde skilja på ett semikolon och en grop i marken. Webbtexterna blev helt enkelt plågsamt dåliga. Inte nog med att sidorna inte var utformade för att läsas – innehållet var inte ens värt att läsa. Resultatet blev att skribenter och formgivare tillsammans skapade otåliga, lata läsare, och detta i sin tur ledde till rådet att strunta i skrivkonsten helt och hållet och bara sammanfatta.

Nu, många år senare, ser läget faktiskt mycket bättre ut. Designer och skribenter samarbetar mer, raderna har fått hanterbar längd och typografin har standardiserats och gjorts mer läsarvänlig. Begåvade skribenter deltar ofta i arbetet med att skapa hemsidor. Men trots att vår situation har förbättrats kvarstår rådet att utelämna ord, bryta upp innehållet, använda punktlistor och fatta sig kort. Det kan vara ett bra råd ibland, men inte i alla lägen. Jag trodde jag var ensam om den åsikten tills jag läste Steve Krugs Don’t Make Me Think! där han skriver: "Ingen hävdar att artiklarna på Salon.com borde vara kortare.” Jag jublade inombords! Men det finns faktiskt folk som hävdar det. Det beror på att vi fortfarande inte har förstått skillnaden mellan innehåll och copytext.

Texten är webbens hjärta

Det är jag som skiljer mellan innehåll och copytext – jag påstår inte att det skulle vara standard i branschen. Men vi känner alla igen en copytext när vi läser den: det är det säljande pyntet i en text som inte tjänar något annat syfte än att ta upp plats. Den förvränger och förvirrar. Tänk dig en politiker som håller tal och använder massor av ord för att säga ingenting. Tänk dig säljsvadan hos en väloljad bilskojare som använder fiffiga försköningar för att dölja det faktum att det är skräp han säljer. Copytext kännetecknas av att man genomgående använder gräsliga ord som "inflytande", "optimera" och "underlätta", eller av en outsinlig ström oacceptabla uttryck som "mindre bemedlad", "kraftigt byggd", "lagens väktare" och "invandrartätt område". Att skriva på det sättet är självmedvetet och tråkigt – varför kan man inte bara säga att Marvin är en fattig, fet polis från förorten?

(Om du märker att du skriver på det här viset så får du gärna använda punktform och utelämna ord. Ju mindre du plågar läsarna, desto bättre.)

Innehållet fyller däremot ett verkligt behov: det bygger upp känslomässiga band mellan människor. Texten har själ och hjärta, den har något att säga och förutsättningar för att faktiskt säga det. Innehållet är det som läsarna vill läsa, även om de måste skriva ut det först. (Och läsare skriver faktiskt ut långa artiklar – bara för att någonting publiceras på nätet så måste det inte läsas på nätet.) Innehållet är genomtänkt, personligt och troget formulerat. Det fångar och håller kvar läsaren och inbjuder till att klicka på nya länkar och utforska hemsidans inre delar. Det håller vad det lovar och skänker glädje åt uppmärksamma läsare.

Jag minns första gången jag läste Shelley Jacksons My Body. Jag blev förtrollad av hennes berättelser och kunde inte låta bli att klicka på alla hennes länkar för att tränga djupare in i historierna om hennes armar, ben och bröst. Jag brydde mig inte om hur länge jag läste. Jag stördes inte alls av att det inte fanns några rubriker, och jag satt verkligen inte och längtade efter punktlistor. Detta är äkta skrivande: vackert, tydligt, fängslande. Det spelar ingen roll vad det handlar om: innehållet bör förhöja vår upplevelse av en hemsida, oavsett om det är en hemsida för ett universitet eller en personlig blogg. Ge mig engagemang och känsla, så får du min uppmärksamhet, sida upp och sida ner.

Allteftersom vår kultur blir mer och mer digital, måste de konstformer som den bygger på skapas med samma omtanke, medvetenhet och glöd som våra traditionella medier. Intelligent innehåll är vår tids litteratur. Det räcker inte att våra tryckta böcker och tidskrifter är nitiskt skrivna och minutiöst redigerade. Vår kultur utarmas om vi uppmuntrar dem som skriver för webben att offra stil och personlighet för att istället satsa på koncentrat som är lätta att snabbläsa. Det vore kanske bättre att uppmuntra skribenterna att säga exakt det de menar med just de ord som behövs, oavsett hur många de råkar vara.

Men webb-anorexin drabbar inte bara innehållet i huvudartikeln på en sida. De allra värsta fallen av svältfödda texter hittar man i alt-texter och sidfötter.

En bild säger mer än tusen ord

Där jag jobbar skriver skribenterna ingen alt-text. Det gör formgivarna. (Och det är inte för att de tycker det är viktigt, utan för att de är tvungna enligt lagen om tillgänglighet.) Jag är säker på att det finns många skäl till att den uppgiften ligger på formgivarna, men jag tror inte att något av skälen är bra. alt-text fyller en knepig funktion: den översätter en visuell upplevelse till ett sammanhängande semantiskt uttryck. Den tar det implicita och gör det explicit – en handgriplig tolkning av en känsloretning. Med hjälp av en handfull ord ska en alt-text återge en bilds hela effekt för de personer som av olika skäl inte kan se den.

Det kräver skicklighet. Det kräver en skribent.

Jag erkänner att jag har förbisett det här med alt-text. Fram tills för ett år sedan fnös jag åt idén om att skapa användbar alt-text till bilder. "En blind användare bryr sig väl inte om att jag har en bild av universitetets torn på min hemsida?" resonerade jag.

Min designerkollega ryckte på axlarna. "Tja", sade hon långsamt, "om man inte bryr sig om vad bilden säger, så behövs den nog inte över huvud taget.”

Jag fick en pinsamt uppenbar aha-upplevelse. Genomtänkt alt-text är värdefull eftersom den erbjuder ett emotionellt innehåll: den ska få läsaren att känna någonting. Ta till exempel en bild av tornet på universitetet i Texas. En enkel alt-text där det står "Texas-universitetets torn" är kanske inte särskilt användbar för någon som aldrig har sett tornet, men den skulle kunna vara användbar för någon som vet hur tornet ser ut. Men en alt-text där det står "Kvällsvy över Texas-universitetets tornprydda byggnad, festligt upplyst efter en storseger för Texas" är bättre, för den är betydelsefull för alla. Den signalerar stolthet, sammanhållning och tradition, oavsett om man har sett tornet eller inte. Den förmedlar mycket speciella känslor med hjälp av ett klargörande språk.

Trots att jag berömde mig av att vara både skribent och formgivare och självsäkert tyckte mig förstå vikten av känslomässiga kopplingar på webben, skrev jag platta alt-copytexter – om jag överhuvudtaget brydde mig om att skriva någonting alls. Det ledde till att mitt innehåll blev lidande. När jag tillät mig själv att skriva tanklösa ord, även om det bara var i alt-texten, så försvagades min inställning till att skapa innehåll. Om jag vill bota vår anorektiska kultur när det gäller att skriva för webben, så måste jag ta varje tillfälle i akt att genomsyra mina webbprojekt med ett starkt, meningsfullt och bra språk. Jag måste ta till mig det faktum att det mesta av det innehåll som folk stöter på i vår digitala mediekultur kommer från skribenter som jag själv, från bloggar, nyhetssajter och tidningar på nätet. Är inte jag skyldig att erbjuda läsarna riklig, hälsosam läsning? Gynnar jag min kultur genom att mata dem med skräp? Är det okej för mig att erbjuda skräpmatsliknande copytext om jag serverar den i småbitar?

Sista ordet

alt-innehåll må saknas på webben, men sidfotsinnehållet är rent ut sagt förolämpande. De flesta sidfötter är värdelösa. Oftast innehåller de några inslängda länkar, kanske en standardfras om upphovsrätt, och så lite kontaktuppgifter. Ingen läser dem, eftersom de inte är värda att läsa.

Jag vet inte varför vi låter sidfötterna försmäkta i en massa trams. På baksidan av böcker kan intresserade läsare hitta litteraturlistor, index, slutkommentarer och annan intressant och användbar information. Jag känner många bokslukare som läser baksidan med förtjusning och till och med tar sig tid att läsa om vilka typsnitt som använts i boken. Förlagen tillfredsställer läsarnas aptit på information – varför visar vi inte samma respekt för läsarna på webben?

En av mina favoritsidfötter finns på Emily Gordons blogg. Det här är en fotnot värdig en författare. Det här är information som man kan njuta av. Hon berättar om sig själv och erbjuder uppgifter om vad hon har skrivit och varför hon skriver. Hon vänder sig direkt till läsarna och garanterar deras integritet. När jag kommer till hennes sidfot och ser allt som hon erbjuder där, allra längst ner på sidan, så känns det som om hon förväntade sig att jag skulle läsa så långt och att hon kvitterar med ett tack för besöket. Jag gillar verkligen att hon har tagit chansen att erbjuda mig mer information än jag bad om, på ett ställe där jag inte väntade mig att hitta den. Det känns som om jag får en belöning för att läst färdigt hennes blogg, och det är vad jag kallar en underbar användarupplevelse.

Jag inser att Shelley Jacksons och Emily Gordons sätt att skriva inte passar för särskilt många webbprojekt. Copytext har sin tid och sin plats. Men jag vänder mig emot den envisa inställningen att allt som skrivs på webben ska anpassas efter copytextstandard. Jag vill utmana uppfattningen att text på webben, som i allt högre grad ställs i centrum för litteratur och media i vår värld, inte skulle kunna vara vacker och innehållsrik, till och med lång i vissa fall. Dessutom vill jag uppmana skribenter att se sig själva som avgörande för användarens upplevelse och att betrakta sitt innehåll som hemsidans kung, men också som dess hjärta, själ och ande. Vi är skyldiga vårt hantverk, oss själva och vår kultur att återuppliva det som vi alltför länge har låtit bli lidande.

Om författaren

Amber Simmons är skribent och webbutvecklare under tillfrisknande i Austin, Texas. Hon har skapat All’s Fair in Love & War, Texas. Hon är även @ambersimmons på Twitter.

Artikeln är en översättning från engelska, originalet hittar du här.

Reprinted with the permission of A List Apart and the author.